Äntligen!
Jag har alltid uppskattat Madeleine Albrights uttalanden om att kvinnor måste stödja varandra om det ska bli någon förändring. Nu är det dags, tack vare Metoo#-upproret.
Idag är det FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor och jag tänker tillbaka på en vecka som har verkat i starka kvinnors fotspår.
Inte oväntat har många kvinnor vid våra universitet och högskolor utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp vilket har beskrivits på ett mycket övertygande sätt i Akademiuppropet. Berättelserna från kvinnliga medarbetare och studenter är upprörande och manar till eftertanke.
Den akademiska kulturen är hierarkisk och det finns många beroendeförhållanden. Majoriteten professorer är män vilket innebär att många av de kvinnliga doktorandernas huvudhandledare är män. Kvinnliga doktorander och postdoktorer med visstidsanställningar är beroende av sina manliga handledare och ledare för att komma vidare inom akademin. Universitetsmiljöer är elitistiska och understödjer en internkonkurrens mellan forskare vilket ofta missgynnar kvinnor som halkar efter männen i sina akademiska karriärer efter doktorsexamen.
Allt detta vet vi redan och som akademiska ledare måste vi rannsaka oss själva. Varför har vi inte gjort mer för att leda en förändring avseende jämställdhet och lika behandling inom akademin?
I torsdags deltog jag i två olika paneler vid en nationell konferens om lika villkor inom akademin på Södertörns högskola.
I den första panelen deltog tre rektorer som samtalade om hur vi som rektorer kan bidra till förändring inom detta område. Vi uttryckte på olika sätt vikten av det arbete som har påbörjats inom ramen för vårt jämställdhetsintegreringsuppdrag under 2017-2019 och hur vi måste ta ett gemensamt ansvar för att ta vara på den insikt och medvetenhet som Metoo#-upproret har bidragit till när det gäller sexuella trakasserier och kränkande särbehandling. Vi rektorer har nu en unik möjlighet att tillsammans leda förändringsarbetet inom våra svenska universitet och högskolor för att skapa en akademisk kultur som undanröjer strukturella hinder för jämställdhet och lika behandling.
Det är underligt att det idag råder en tystnadskultur inom akademin då vår utbildning och forskning ska främja ett kritiskt förhållningssätt som är vetenskapligt förankrat. Varför ska det vara så svårt att i både ord och handling använda vårt kritiska förhållningssätt när det gäller maktutövning, sexuella trakasserier och övergrepp som enligt ”Akademiuppropet” förekommer på alla universitet och högskolor. Med stöd av Metoo#-upproret måste vi nu snabbt ändra på den tystnadskultur som råder vilket inte borde vara så svårt inom akademin om vi ”lever” vårt kritiska förhållningssätt och våra akademiska värden som är intimt sammanflätade med att värna mänskliga rättigheter.
Den andra paneldiskussionen handlade om styrning och resurstilldelning för lika villkor och diskussionen inleddes med att Pam Fredman presenterade det pågående STRUT-arbetet (Styr och resursutredningen). Vi diskuterade bland annat frågor rörande breddat deltagande i forskarutbildning och forskning kopplat till resurser men även riskerna med att styrningen inom akademin blir för inriktad på excellenssatsningar istället för att skapa bra arbetsvillkor för en bredare grupp akademiker som kan bidra till en mer långsiktig och hållbar forskning och en kultur som är förankrad i de akademiska värdena. Lärosätena tar redan ett stort samhällsansvar och en ökad frihet att använda resurserna på ett hållbart sätt kommer att medföra en högre akademisk kvalitet i både utbildning och forskning.
Igår deltog jag vid diplomutdelning inom Anna Linds ledarskapsakademi som bedriver ett ledarskapsprogram för höga chefer inom offentlig, idéburen och privat sektor och som utgår från mänskliga rättigheter och ett värdebaserat ledarskap. Malmö högskola/universitet är värd för detta unika ledarskapsprogram vilket jag är mycket stolt över! Vi hade rundabordssamtal om vad vi som chefer kan göra för att ta vara på den förändringskraft som har uppstått tack vare Metoo#-upproret inom många olika sektorer och verksamhetsområden.
Runt mitt bord var vi alla överens om att vi alla kan bidra till förändring och att vi även behöver hitta mötesplatser där vi kan bryta perspektiv och ta del av varandras arbete med att gå från ord till handling för att undanröja de strukturella hinder som finns vilket kommer att innebära en stor kulturförändring. Anna Lindhs ledarskapsakademi kan vara en av många mötesplatser för fortsatta diskussioner mellan olika sektorer med huvudfokus på ledarskap som tar sin utgångpunkt i mänskliga rättigheter.
Malmö universitet har som Sveriges yngsta universitet unika möjligheter att skapa en akademisk kultur som är jämställd och som på ett aktivt sätt arbetar för att förebygga sexuella trakasserier och kränkande särbehandling. Ett steg i rätt riktning är att vi kvinnor vågar tala ut och att våra chefer får stöd att bryta tystnadskulturen och skapa ett tryggt och säkert arbetsklimat för både kvinnor och män. Som ett steg i detta arbete har vi den 14 december “En eftermiddag om härskartekniker och sexuella trakasserier” på Malmö högskola för medarbetare och studenter.
Jag hoppas att ni nu, liksom jag, får en vacker lördagskväll med nära och kära
Kerstin Tham
Rektor
Malmö Högskola
