När en person drabbas av stroke är gränsöverskridande samverkan mellan olika aktörer en förutsättning för att lyckas med rehabiliteringen. Såväl personen med stroke som närstående ingår i rehabiliteringsteamet tillsammans med vårdens olika professioner som samverkar interdisciplinärt. Det finns en mängd forskningsstudier som ger stöd för detta och är självklart för oss som forskar och arbetar inom rehabilitering över gränser.
Det är med en viss förundran som jag följer diskussionerna om behovet av gränsöverskridande samverkan och om akademins viktiga roll i samverkan och nyttiggörande av kunskap. Samverkan och nyttiggörande av kunskap är inget nytt men behöver utformas på olika sätt för att fylla sitt syfte.
Det finns en förväntan om att samverkan ska lösa olika utmaningar och problem vi står inför. Samverkan över gränser var också temat för årets HSS2021-konferens (Högskola och Samhälle i Samverkan) som Malmö universitet var värd för.
Enligt det tredje delmålet i regeringens proposition: Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige (prop. 2020/21:60) ska samverkan och samhällspåverkan öka och regeringen föreslår att högskolans ansvar för samverkan med det omgivande samhället ska förtydligas i högskolelagen.
Men vad innebär samverkan egentligen? Beskrivningarna av samverkan är ofta abstrakta och det är svårt att greppa betydelsen och lärosätenas roll. Det finns olika perspektiv och erfarenheter inom olika akademiska discipliner och de gemensamma definitionerna blir därför lätt urvattnade och abstrakta.
Lärosätena anses ha en viktig roll att nyttiggöra kunskap men vad är då mest nyttigt för samhället? Nyttan kan självklart se olika ut för olika vetenskapliga discipliner och ämnesområden och det är dags att våra forskare inom olika forskningsområden själv börjar kategorisera hur kunskapen kan komma samhället till nytta och vilken roll samverkan med olika samhällsaktörer spelar för att forskningen ska få genomslag i samhället.
Nyligen gjordes en extern internationell utvärdering av forskningen vid Malmö universitet (Preconditions, processes, preformances – Extended excecutive summary ) och vi fick ett flertal värdefulla rekommendationer, bland annat att formulera en impact-strategi, som tar hänsyn till de olika ämnesområdenas särart, för forskningens genomslag i samhället.
Detta är viktigt för Malmö universitet om vi ska leva som vi lär men det kanske är ännu viktigare att vi utformar vår samverkan inom forskningen och utbildningen på ett sätt som utgår från den kontext, såväl intern som extern, vi befinner oss i.
Det bästa är nog att fortsätta ”gräva där vi står” och ta vara på redan etablerade samarbeten och traditioner inom olika ämnesområden såväl inom forskning och utbildning.
Jag är dock övertygad om att vi även behöver arbeta mer systematiskt och inkorporera olika metoder för samskapande och samproduktion av kunskap som många av Malmö universitets forskare och lärare har utvecklat under de senaste åren.
En sak som vi kan enas om är att värna de akademiska värdena och att vara ”samhällets kritiska röst” är nyttigt för samhället. Våra forskare, som ofta har en flervetenskaplig ansats, kan vara en kritisk röst genom att delta i samhällsdebatten och våra studenter utvecklar sitt vetenskaplig förankrade kritiska förhållningssätt för att bidra till en hållbar samhällsutveckling.
Lärosätenas roll att bidra till medborgerlig bildning är ett annat område som vi alla står bakom liksom vikten av samverkan med olika kulturinstitutioner och föreningar. I dessa sammanhang gör humaniora och samhällsvetenskap ett särskilt avtryck.
I de samhällskontexter där olika discipliner, professioner och ämnestraditioner är verksamma, kan vi tillsammans med andra vidareutveckla och vidga vår gränsöverskridande samverkan och tillgängliggöra kunskap som samhället behöver.
Mitt eget exempel från området vård och rehabilitering efter stroke, visar att det redan finns mycket forskningsbaserad kunskap om vikten av interdisciplinär och gränsöverskridande samverkan. Vi behöver inte uppfinna ”hjulet på nytt”.
Däremot kan vi genom att korsbefrukta olika perspektiv på hur kunskap kan nyttiggöras – lära oss av varandra – och ha respekt för att det finns olika perspektiv, syften och kontexts för vår samverkan med det omgivande samhället.
Det finns en risk om vi försöker stöpa all samverkan och nyttiggörande av kunskap i samma form utan att respektera de olika vetenskapsområdenas särart och traditioner (läs mer i vårt dokument Strategi 2022 ). Mitt budskap är att vi bör fortsätta ”gräva där vi står” för att vidga och vidareutveckla samverkan och nyttiggörande av vår forskningsbaserade kunskap på bästa sätt för att kunna bidra till ett mer jämlikt och hållbart samhälle på kortare och längre sikt.
