Det finns en tydlig obalans mellan ”fri” forskning och statsanslag direkt till lärosätena och ”riktad” forskning genom forskningsråd. Låt lärosätena ta större ansvar för en av sina kärnuppgifter – forskningen och då via direkta basanslag.
Liksom många andra kollegor har jag den senaste tiden stretat på med ansökningar till forskningsråd. Jag tror min ambivalenta hållning till detta delas av många. Visst är det bra att ta sig samman och äntligen skriva fram det som man har gått och klurat på. Men å andra sidan kommer deadline kanske inte så lägligt. Chansen att beviljas medel är numera mindre än en på tio. Många har ondgjort sig över det resursslöseri som ansökningsförfarandet innebär. Det ligger en del i det samtidigt som det driver forskningen vidare.
Det underliggande problemet handlar istället om den växande obalansen mellan ”fri” forskning, d.v.s. statsanslag direkt till lärosätena, och ”riktad” forskning genom forskningsråd. För drygt tio år sedan var proportionerna följande; 70,4 procent direkt till lärosätena (10,6 av 15,0 miljarder sek 2005). Därefter har denna fördelning successivt förändrats till den riktade, konkurrensutsatta forskningens fördel. 2017 gick 62,1 % till lärosätena och 37,9 % till forskningsråden. Under de senaste tolv åren har den statliga forskningsvolymen ökat med 87 procent men allt mindre andel går direkt ut som fakultetsmedel till lärosätena.
I forskningspropositionen åren fram till 2020 utlovas en nivåhöjning för statliga forskningsmedel på 2,8 miljarder kronor. Men istället för att leva upp till ambitionen om en friare forskning direkt till lärosätena har merparten avsatts för olika riktade forskningssatsningar. Det innebär att lärosätenas andel kommer att ytterligare minska (60,7 % 2020). Om proportionerna varit oförändrade sedan 2005 skulle lärosätena kunna fördela tre miljarder mer i forskning år 2020.
Allt fler bedömare, inom såväl politik som olika forskningsintressenter, verkar vara överens om att det går åt fel håll när det gäller fördelningen av de statliga forskningsmedlen. Det finns goda skäl för att lärosätena i större utsträckning får och tar ett större ansvar för en av sina kärnuppgifter – forskningen. Den pågående utredningen om styrning och resursfördelning av svenska lärosäten (den s.k. STRUTEN) har här en viktig uppgift. I ett aktuellt uttalande av Pam Fredman (utredningens ordförande, tidigare rektor vid Göteborgs universitet) väcks förhoppningar att förslag läggs om en långsiktig modell för finansiering. Det kan innebära att en betydligt större andel av den totala finansieringen av statlig forskning går direkt till lärosätena.
Tapio Salonen, vicerektor
